Kyrkis i örbyhus

Vädergudarna skrattar åt mej...

...när jag pulsar fram i snön. Trodde du att det skulle bli vår flicka lilla? Moahahahaha!

Jag har hittat något som barnet äter!

Vita bönor, det är tydligen mums.

Anmäld

Idag har jag anmält mig som blodgivare på nätet. Jag tycker egentligen att det är ganska obehagligt att bli stucken, men jag blev nog ganska härdad när David föddes så det ska nog gå bra. Det känns som en viktig sak (dessutom har jag ju lite att ge tillbaka sen David föddes ;)).

Efter den härliga vårpromenaden passade jag på att rensa bort gamla kvistar och sånt från rabatten. Det är en hel del vårblommor på väg upp! (korkat av mig att först lägga upp en bild på rabatten och sen rensa den, men den bjuder jag på). Är det förresten någon som kan förstå hur man lyckas gnissla tänder när man bara har fyra framtänder (och antagligen två till på gång)? Tydligen går det i alla fall, och tydligen är det ganska roligt också. Jag tror dessutom att det blir lite extra roligt när mamman tycker att det låter alldeles fruktansvärt.

Pulkaåkning

Härligt

På promenad i det fina vädret.

Nu är det nära!

Vår. :)

Mina älsklingar

Det är inte alltid så lätt att motivera sig till att gå upp och åka till jobbet på morgonen.

Min nya skönhet

Så mysig!

Nya färdigheter

Vissa saker vore ganska skönt om David ville vänta med att lära sig, som att ställa sig upp i barnstolen till exempel... Självklart håller inte David med om det.

Jaha

Idag lyckades jag faktiskt ta mej upp lite tidigare än vanligt, och gå till tåget tidigare än vanligt... Allt för att faktiskt hinna få något gjort på jobbet innan jag måste åka hem ganska mycket tidigare än vanligt. Och vad får jag för det... Självklart är tåget inställt, och självklart hade jag vetat om det om jag bara kollat på nätet innan jag gick men sånt tänker man ju bara på att göra när man ska hem... När man ändå kan sitta i värmen och vänta om man skulle råka upptäcka att det inte går något tåg när man kommer till stationen. Men men, jag sitter väl här och fryser i en halvtimme då. Och glädjer mig samtidigt lite åt att det i alla fall inte är min cykel som ligger begravd i snön.

Det känns som att jag har glömt något...

...något viktigt. Jag står och väntar på tåget utan vare sig vagn eller sjal, ingen liten skrutt att småprata med så långt ökat kan nå. Det är dags att börja jobba. Jag skulle gärna vara hemma med min lilla skrutt länge till, men hampus måste ju också få. Jag tror att det kommer att kännas helt okej när jag väl är på plats. Jag har redan varit med på två konferenser och ett möte, det kändes helt okej... Till och med lite roligt. Det är ju en miljö som jag är van att vistas i utan skrutt, jag tror att det underlättar. Just nu hör jag sångerna som david och hampus kommer att sjunga på kyrkis idag inne i huvudet. Jag längtar till nästa tisdag då det är min tur, varannan måndag och varannan tisdag kommer jag att vara hemma. Jag tror på riktigt att det här kommer att bli bra, även om det känns väldigt tomt utan min skrutt just nu.