Ingenting försvinner, allt finns kvar...

Det är i alla fall min absoluta övertygelse, tyvärr delar inte min kära make denna övertygelse. Han är helt övertygad om att saker på något mystiskt vis kan gå upp i rök. Han har dessutom bevis för att det är så; "annars hade vi ju hittat både Davids BVC-kort och sladden som man laddar kameran med ". Suck...

Färdigsoven

David somnade runt klockan nio ikväll. Jag hann hoppas lite på att vi skulle lyckas vända tillbaka dygnet, men klockan halv tolv tyckte han att det fick räcka med sömn inom de "normala sovtiderna". Hans pappa har inte gett upp hoppet än utan står och vaggar honom för att få honom att somna om, det återstår att se vem av dem som vinner.

Julfest och babysim

Idag har jag och David varit på julfest i Folkets hus. Klockan halv tolv skulle vi vara där för att hjälpa till att ställa i ordning och för en gång skull var vi faktiskt (i alla fall nästan) i tid. David som har ärvt sin mors sovvanor och vänt på dygnet nu när vi inte har haft några aktiviteter på förmiddagarna på ett tag var jättetrött och somnade nästan direkt när jag satte honom i vagnen. Självklart vaknade han när vi kom fram och jag försiktigt försökte ta av honom mössan och dra ner dragkedjan i overallen, men som tur är älskar han att vara med och träffa folk så han var nöjd och glad fast han var väldigt trött. Innan festen hann börja hade han dock somnat om i Ergon på min rygg, och där sov han! Jag stod och sålde lotter i ett rum fullt av stojande barn som dansade runt grannen, sprang runt och lekte och smällde en och annan ballong medan David lugnt sov vidare på min rygg.

På eftermiddagen var det dags för terminens första babysim. Vi tänkte att vi kanske skulle våga oss på att byta om i det gemensamma omklädningsrummet så vi kunde hjälpas åt med David. Annars är det oftast jag som tar David själv och det är inte alls några problem egentligen, men vi tänkte att vi i alla fall skulle testa. I det gemensamma omklädningsrummet finns det små, trånga "bås" med drapperier runt där man kan klä av sig. Det finns även små duschar med drapperi runt, så egentligen ser man inte speciellt mycket av varandra. Det som är lite jobbigt är att man ska lyckas ta sig från det lilla båset till duschen utan att alla vältränade pappor (nåja pappor i alla fall, i ärlighetens namn har jag egentligen ingen aning om ifall det var vältränade eller inte) hinner se alltför mycket av den randiga degklumpen som kallar sig för mage, ja och allt annat som man normalt döljer med kläder också såklart. På vägen till duschen var det inga större problem; jag svepte in mig i handduken, tog David i famnen och tassade iväg till en dusch längst in i ett hörn där det bara var att sticka ut handen utanför drapperiet för att nå en krok där jag kunde hänga handduk och badkläder. Jag lyckades inte ens tappa handduken på vägen, vilket annars är ganska lätt hänt med en liten skrutt i famnen. När vi badat klart var förstås båda duscharna längst in upptagna så jag och David tog en av duscharna längst ut, eftersom man inte nådde någon krok från den duschen gav jag Hampus våra handdukar. Jag tvättade av David, gav honom till Hampus som gick för att börja klä på honom, tvättade av mig själv och insåg mitt misstag; HANDDUKEN! Jag kikade försiktigt fram bakom drapperiet, ingen Hampus inom synhåll. Jag dröjde mig kvar i duschen och försökte bestämma mig för om det var mest pinsamt att ropa högt (och antagligen länge eftersom den jag skulle ropa på har en förmåga att verkligen stänga av hörseln) eller att springa helt naken genom hela rummet och hoppas på att alla var för upptagna med sitt för att se något. Innan jag hann göra något av det hade som tur var Hampus kommit på att jag stod i duschen utan handduk så han kom med den alldeles av sig själv. Jag vet inte riktigt om det var så mycket smidigare att kunna hjälpas åt, men nu har vi i alla fall testat och vi kanske till och med skulle kunna få in någon form av rutin på det. Själva simmet gick för övrigt bra, även om David var ganska trött på slutet.

Avvaktar...

Nu har vi pratat med veterinären. De hade bara akuttider idag och varken vi eller veterinären tyckte att det var så akut att vi måste rusa in med Lady idag. Vi fick en tid på onsdag. Jag sa att vi hör av oss om hon blir sämre så att vi måste åka in tidigare, ja eller om hon blir bättre och avvbokar lade veterinären till så hoppas kan man ju alltid...

Det är nog inte benet...

Lady är svullen i juvret. Jag hoppas att det bara är en inflammation som går att behadla med penicillin, men jag antar att det lika gärna kan vara en av tumörerna (som vi ju vet att hon har men som vi inte vet om de är godartade eller inte) som har växt. Vi får ställa en väckarklocka och ringa veterinären imorgon när vi vaknar, hon är i alla fall tillräckligt pigg för att vi inte ska behöva åka in nu på en gång och det är skönt... det är både dyrt och jobbigt att behöva åka till veterinären mitt i natten. Det kanske är dags att be dem röntga lungorna på henne också, om det är elakartade tumörer som hon har sprider det sig oftast till lungorna först, men jag vet inte om jag vill veta. Vi har ju sagt att det får gå så länge det går utan några större ingrepp, det är trots allt en gammal dam vi pratar om. Om det finns några mediciner som gör att hon kan få må bra ett tag till vill jag såklart veta det, men jag läste lite på nätet och det står att prognosen är dålig om det har spridit sig och att de oftast rekommenderar avlivning. Vi får helt enkelt vänta och se vad veterinären säger imorgon. Med tanke på hur pigg hon har varit på sista tiden, och att hon faktiskt inte verkar jättedålig nu, har jag svårt att tro att vi måste fatta några jobbiga beslut imorgon. Beslutet att inte utsätta henne för några jobbiga ingrepp är ju redan taget så nu gäller det att bara att få henne att må så bra som möjligt så länge som möjligt... och att faktiskt inse när hon inte mår tillräckligt bra länge, hur jobbigt det än kommer att bli.

Peppar, peppar...

Självklart skulle jag inte ha skrivit att Lady är pigg. Nu har hon varit slö ett par dagar och hon verkar ha ont i ett ben eller en tass. Hon äter bra, men har ändå magrat ur en hel del. Blir hon inte piggare snart får det bli en tur till veterinären.

Livets vändningar

Jag funderade på om jag skulle göra en sammanfattning av år 2009 och när jag började tänka igenom vad som hänt under året insåg jag att de två senaste åren bjudit på en hel del tvära kast och vändningar. Jag är tvärkass på att komma ihåg datum så exakt när allt hände kan jag inte säga, inte ens vilken månad alla gånger.

Ganska tidigt år 2008 hände något som vi hade gått och väntat på länge... länge som i flera år, länge som i ett sista försök innan det var dags att hämta ut receptet som läkaren skrev ut några månader tidigare men som vi bestämde oss för att vänta med när jag fick en tidsbegränsad anställning som jag verkligen hoppades på skulle leda till ett fast jobb (vilket den också gjorde f o m den 1 januari 2008); jag kissade på en sticka och fick ordet GRAVID i en liten ruta. Lyckan var total! Äntligen var det vår tur att bli föräldrar! Ganska snart fick lyckan sällskap av sorgen när morfar tvingades ge upp kampen mot cancern. Inte alls långt därefter fick jag en blödning och ringde i panik till gynakuten, helt normalt och inget de tänkte undersöka var svaret jag fick. När jag en vecka senare (efter att äntligen ha kommit in i den magiska v 12) fick ännu en blödning var jag inte alls lika orolig, "det var ju normalt". Jag ringde ändå gynakuten och de tyckte att det nu var dags att komma in för en undersökning. Med blandade känslor åkte vi till Uppsala, jag var såklart livrädd för att något skulle vara fel samtidigt som jag verkligen såg fram emot att få en skymt av vem som gömde sig i magen. När jag lite senare låg där med benen i vädret och läkaren hade kollat runt ett tag fick vi höra orden som jag aldrig kommer att glömma; "om allt hade varit som det skulle hade vi, i den vecka som du är i nu, sett ett tydligt foster här på skärmen". Tiden från kontaterat missfall fram till skrapning är bland det konstigaste jag har varit med om... liksom fortfarande gravid men ändå inte.

Alla onda ting är tre, eller hur är det man säger? Efter några veckor blev Lady (hunden) sjuk och det bar av iväg till Ultuna. Det visade sig att hon hade åkt på en rejäl juverinflammation så hon blev kvar för operation. Under operationen ringde veterinären för att fråga hur vi ville att de skulle gå vidare, de hade hittat knölar, massor av knölar... Jag tyckte att hon är för gammal för att behöva genomgå några större ingrepp och veterinären höll med så de tog inga prover på knölarna. Lady fick komma hem, hon var snart sig själv igen men jag var helt övertygad om att hon skulle dö vilken sekund som helst i princip. Jag kom på mig själv med att tänka saker som "vad ska vi göra med all hundmat som blir över?" när vi var i djuraffären och handlade. Nu, snart två år och en massa säckar hundmat senare, är Lady fortfarande hur pigg och glad som helst. Hon var på ett hundpensionat över julen och de hade gissat på att hon var runt 5-6 år, det är svårt att förstå att hon faktiskt redan hunnit bli 11 år gammal när man ser henne fara runt i snön.

Mot slutet av sommaren 2008 var det dags för livet att vända åt det ljusare hållet igen. Det var en något mer försiktig lycka som uppenbarade sig när graviditetstesten återigen visade positivt, men den här gången gick det hela vägen och den 16 maj 2009 föddes äntligen vår älskade David. Hur det gick till är en historia för sig som jag kanske tar mig för att skriva ner någon gång, vi har i alla fall fått tid för Aurorasamtal nu så nästa vecka är det dags att åka in till Uppsala och försöka förstå vad det var som hände egentligen. Det blev ett långt inlägg det här, men innan år 2008 var slut hände det faktiskt ytterligare två saker; vår älskade katt Busan dog och vi köpte hus och flyttade till Tobo.

Aj som...

Skrotungen har börjat bitas, ja när han ammar alltså i fingrar och tår har han bitit länge. Han började i förrgår kväll när jag försökte få honom att sova. Jag har hört att många barn bara biter en gång, för när de biter gör det så ont att man skriker till och om man skriker till blir de rädda och gör inte om det... stämmer inte på David. Skriker jag till när han biter skrattar han, sen biter han igen, tittar upp på mig, ler stort och väntar på en reaktion. Natten till igår var helt klart en av de jobbigaste nätterna sen David föddes, och självklart jobbade Hampus så jag hade ingen hjälp av honom heller. När David väl hade börjat bitas gjorde han inget annat, han tuttade inte ens ett litet tag först utan han bet så fort han fick bröstet i munnen. Jag testade allt som jag kunde komma på; skrika till när han bet, säga bestämt att han inte får bitas och ta bort honom ett tag, inte låta honom amma på en stund, bära runt på honom ett tag, ignorera honom (så gott det nu går att ignorera någon som ligger och tittar lurigt på en samtidigt som han biter hårdare och hårdare i bröstvårtan för att få en reaktion), ingenting fungerade. Tillslut satt vi i sängen och grät båda två, David för att han var supertrött och ville amma och jag för att jag tyckte så synd om honom och kände mig som världens sämsta mamma som inte lät honom göra det. Klockan halv fyra fick jag honom äntligen att somna genom att bära runt på honom i köket, bära runt på honom i sovrummet gick inte alls där skrek han bara. David ammar ofta halvt i sömnen på nätterna, jag var rädd för att han skulle bitas då också men efter att han väl hade somnat ammade han faktiskt ordentligt. Efter den där hemska natten har han bitit lite då och då, men det har oftast funkat att ta bort honom ett tag och göra något annat en stund och sen testa igen. Han har inte bitit så hårt att de börjat blöda än i alla fall, men nog biter han tillräckligt hårt för att det ska kännas ändå. Ibland biter han tag och så tar han tag i bröstet med handen och drar utåt.. aj..

Plötsligt händer det!

Han äter! Jag provade med gröt nu ikväll också, han gick med att äta några skeder av det också men oj vilka miner det blev. Det syntes att han rös i hela kroppen.

En glad kille i gåstolen som han fick i julklapp av mormor och morfar.

Och så en bild från pulkapremiären.

Det finns fler bilder på bilddagboken, jag är usel på att länka men mia82 heter jag där.

Gott nytt år!

Vi har haft en toppen både jul och nyårsafton. På julafton var vi först hemma hos Davids farmor och farfar där vi fikade och bytte julklappar tillsammans med Davids fastrar Fanny och Minny, farbror Linus, kusin Rasmus och Sanna. På eftermiddagen var vi hemma hos Davids moster Kerstin och Andreas och firade julen tillsammans med Davids mormor, morfar, moster Hanna och gammelmormor Lisa och Anderas mamma, systrar Jessica och Nina, bror Mattias, Hans, Ronny och Hugo. Jag hoppas att jag inte glömt någon nu. En massa god mat och fina julklappar och väldigt trevligt sällskap var det i alla fall. Nyårsafton firade vi hemma hos Jocke och Helena, en massa god mat och väldigt trevligt sällskap även där. På den sista bilden är vi på väg ut för att titta på raketerna vid tolvslaget. David, som har riktiga tonårstider när det gäller att sova, var såklart vaken. Han tyckte dock inte att det var särsklit spännande med raketer utan somnade när det smällde som mest.