Livets vändningar

Jag funderade på om jag skulle göra en sammanfattning av år 2009 och när jag började tänka igenom vad som hänt under året insåg jag att de två senaste åren bjudit på en hel del tvära kast och vändningar. Jag är tvärkass på att komma ihåg datum så exakt när allt hände kan jag inte säga, inte ens vilken månad alla gånger.

Ganska tidigt år 2008 hände något som vi hade gått och väntat på länge... länge som i flera år, länge som i ett sista försök innan det var dags att hämta ut receptet som läkaren skrev ut några månader tidigare men som vi bestämde oss för att vänta med när jag fick en tidsbegränsad anställning som jag verkligen hoppades på skulle leda till ett fast jobb (vilket den också gjorde f o m den 1 januari 2008); jag kissade på en sticka och fick ordet GRAVID i en liten ruta. Lyckan var total! Äntligen var det vår tur att bli föräldrar! Ganska snart fick lyckan sällskap av sorgen när morfar tvingades ge upp kampen mot cancern. Inte alls långt därefter fick jag en blödning och ringde i panik till gynakuten, helt normalt och inget de tänkte undersöka var svaret jag fick. När jag en vecka senare (efter att äntligen ha kommit in i den magiska v 12) fick ännu en blödning var jag inte alls lika orolig, "det var ju normalt". Jag ringde ändå gynakuten och de tyckte att det nu var dags att komma in för en undersökning. Med blandade känslor åkte vi till Uppsala, jag var såklart livrädd för att något skulle vara fel samtidigt som jag verkligen såg fram emot att få en skymt av vem som gömde sig i magen. När jag lite senare låg där med benen i vädret och läkaren hade kollat runt ett tag fick vi höra orden som jag aldrig kommer att glömma; "om allt hade varit som det skulle hade vi, i den vecka som du är i nu, sett ett tydligt foster här på skärmen". Tiden från kontaterat missfall fram till skrapning är bland det konstigaste jag har varit med om... liksom fortfarande gravid men ändå inte.

Alla onda ting är tre, eller hur är det man säger? Efter några veckor blev Lady (hunden) sjuk och det bar av iväg till Ultuna. Det visade sig att hon hade åkt på en rejäl juverinflammation så hon blev kvar för operation. Under operationen ringde veterinären för att fråga hur vi ville att de skulle gå vidare, de hade hittat knölar, massor av knölar... Jag tyckte att hon är för gammal för att behöva genomgå några större ingrepp och veterinären höll med så de tog inga prover på knölarna. Lady fick komma hem, hon var snart sig själv igen men jag var helt övertygad om att hon skulle dö vilken sekund som helst i princip. Jag kom på mig själv med att tänka saker som "vad ska vi göra med all hundmat som blir över?" när vi var i djuraffären och handlade. Nu, snart två år och en massa säckar hundmat senare, är Lady fortfarande hur pigg och glad som helst. Hon var på ett hundpensionat över julen och de hade gissat på att hon var runt 5-6 år, det är svårt att förstå att hon faktiskt redan hunnit bli 11 år gammal när man ser henne fara runt i snön.

Mot slutet av sommaren 2008 var det dags för livet att vända åt det ljusare hållet igen. Det var en något mer försiktig lycka som uppenbarade sig när graviditetstesten återigen visade positivt, men den här gången gick det hela vägen och den 16 maj 2009 föddes äntligen vår älskade David. Hur det gick till är en historia för sig som jag kanske tar mig för att skriva ner någon gång, vi har i alla fall fått tid för Aurorasamtal nu så nästa vecka är det dags att åka in till Uppsala och försöka förstå vad det var som hände egentligen. Det blev ett långt inlägg det här, men innan år 2008 var slut hände det faktiskt ytterligare två saker; vår älskade katt Busan dog och vi köpte hus och flyttade till Tobo.